da Costa-fallet

Snett nedanför Karlbergsbron – i skogspartiet till vänster – gjordes första fyndet av kroppsdelar efter Catrine da Costa, den 18 juli 1984.

da Costa-fallet, eller styckmordsrättegången, styckmordsmålet eller styckmålet, är namnet på en rättsprocess (en rad rättegångar) som pågick i Stockholm mellan 1984 och 2014 sedan delar av en styckad kropp hittats. Processerna har fått mycket publicitet; flera böcker har skrivits och fallet har behandlats i både TV- och radioprogram.

Catrine da Costa

27-åriga Catrine da Costa, född Bäckström i Luleå 1956, var drogmissbrukare och prostituerad i Stockholms innerstad. Hennes farmor var finsk och hennes morfar var från Guadeloupe, så hennes bakgrund var blandad. Hennes morbror var den franskfödde norrlandskonstnären Jannot Derid (make till Gabriella Önstad). Hon och hennes familj flyttade till Stockholmsområdet 1959. Vid sin död var da Costa gift med en man från Portugal, ett land där hon även bott periodvis. Hennes två barn hade omhändertagits av de sociala myndigheterna. Catrine da Costas närmast anhöriga var hennes mor och syster i Solna. Catrine da Costa saknade fast adress och hade under våren 1984 bott i perioder hos olika män och på härbärgen. På pingstdagens förmiddag söndagen den 10 juni 1984 gjordes den sista kända observationen av henne i livet i Kungsträdgården.

Den 18 juli 1984 hittades ett par plastsäckar med delar av en styckad kropp vid Talludden under Essingeleden. Därefter hittades den 7 augusti ytterligare några säckar med delar av samma kropp en kilometer därifrån vid Eugeniavägen vid Karolinska institutet, kroppen identifieras med hjälp av fingeravtryck som Catrine da Costa. Huvudet, genitalierna, de inre organen och det ena bröstet återfanns aldrig.

I sitt obduktionsutlåtande från den 23 november 1984 skrev dåvarande docenten Jovan Rajs att Catrine da Costa styckats av en person med allmänna medicinska kunskaper – exempelvis i kirurgi och ortopedi – och  sakkunskaper i anatomi och obduktionsteknik. Han bedömde även att styckningen föregåtts av ett mord och att gärningsmannen sannolikt hade sadistiska och nekrofila böjelser.

”Allmänläkaren” och ”Obducenten”

En rättsläkare vid rättsläkarstationen i Solna misstänktes kort därefter av polisen. Han anhölls den 3 december 1984 men släpptes fem dagar senare i brist på bevis. Han påstods ha varit kund hos prostituerade på Malmskillnadsgatan vid flera tillfällen, och hans arbetsplats låg mellan de båda platserna där delar av kroppen återfunnits. Rättsläkaren och en allmänläkare åtalades i januari 1988 för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna. De åtalade kom i massmedia att kallas ”allmänläkaren” och ”obducenten”.

Brottmålet i de allmänna domstolarna

Läkarna häktades hösten 1987 och åtalades för mord vid Stockholms tingsrätt i januari 1988. Den 8 mars ansåg en oenig tingsrätt (ordföranden och en nämndeman var skiljaktiga) att det förelåg övertygande bevisning för att de tilltalade begått mordet och rätten beslutade att de skulle sitta i häkte medan de genomgick en rättspsykiatrisk undersökning (RPU).

Rättegången vid Stockholms tingsrätt fick dock tas om. Nämndemännen hade låtit sig intervjuas av journalisten Richard Aschberg om vad som sagts under överläggningen. Uppgifterna publicerades i tidningen Aftonbladet den 9 mars 1988. De tilltalades försvarare yrkade i Svea hovrätt att hovrätten skulle undanröja beslutet om RPU och försätta dem på fri fot, bland annat med hänvisning till att rättegångsfel begåtts eftersom nämndemännen berättat om konfidentiella överläggningar samt då rättens ordförande Birgitta Karlholm inte närvarat vid rättens sista överläggning. Hovrätten fann att ett rättegångsfel begåtts samt gjorde en egen bevisvärdering för att kunna bedöma häktningsfrågan. En summarisk genomgång gav vid handen att "flera för de tilltalade besvärande omständigheter som kan tyda på att Catrine da Costas kropp under pingsthelgen 1984 har styckats på rättsläkarstationen i Solna" förelåg, men det saknades utredning i väsentliga avseenden – bland annat i fråga om hur da Costa bragts om livet. Några nämndemän hade "för pressen framhållit att de varit tveksamma till om åklagarens bevisning var tillräcklig", angav hovrätten, som vid en samlad bedömning fann att "det föreligger en beaktansvärd möjlighet att mordåtalet vid en slutlig prövning inte kommer att bifallas", och att tillräckliga skäl för häktning därför inte fanns. De tilltalade skulle därför försättas på fri fot och rättegången göras om. Målet togs om i sin helhet med helt nya ledamöter i rätten.

Den 30 maj 1988 inleddes en ny rättegång i Stockholms tingsrätt, ovanlig bland annat eftersom de åtalade inte var häktade, vilket annars är obligatoriskt vid mord. Tingsrätten bad Socialstyrelsens vetenskapliga råd i rättsmedicin att studera fallet, och rådet kom fram till att då vitala organ saknades kunde inte dödsorsak fastställas. Därmed kunde man inte utesluta att hon dött en naturlig död och därefter styckats. Domen meddelades den 8 juli och innebar att rätten ogillade samtliga åtal mot de bägge männen (som även var åtalade för grov otukt med barn respektive misshandel). Tingsrätten uttalade dock i sina domskäl att det var "ställt utom allt rimligt tvivel" att läkarna hade styckat den mördades kropp, men att brottet mot griftefriden var preskriberat, då preskriptionstiden för nämnda brott var två år. (Sedan 1993 är preskriptionstiden fem år.)

De frikända läkarna försökte överklaga domskälen, men detta gick inte, eftersom man endast kan överklaga domslut och inte domskäl, och en frikänd person inte kan överklaga ett helt friande domslut. Den 30 september 1988 avvisade hovrätten läkarnas överklaganden, med motiveringen att de hade frikänts i tingsrätten. Därmed förföll även de överklaganden som åklagaren och Catrine da Costas mor hade gjort anslutningsvis. I början av år 1989 nekades läkarna prövningstillstånd av Högsta domstolen.

Läkarna klagade var för sig till Europakommissionen, som avvisade klagomålen. Gällande uttalandet om brott mot griftefriden ansåg kommissionen att detta ”kan betraktas som ett rent förtydligande av de rättsliga konsekvenserna av domstolens slutsatser vad gäller de relevanta faktaförhållandena” och inte innebar att domstolen ansåg läkarna skyldiga till något brott.

Justitiekanslerns granskning av rättsprocessen ledde i mars 1989 till delvis upprättelse för tingsrätten i den första rättegången. Såväl den lagman som ersatte Birgitta Karlholm (Carl-Anton Spak) som hovrättens intervention i ärendet kritiserades och nämndemännens uttalanden i medierna kunde enligt JK inte anses vara ett grovt rättegångsfel som skulle leda till ny rättegång.

Återkallelse av läkarlegitimationer

Socialstyrelsen ansökte hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) om att läkarlegitimationerna för obducenten och allmänläkaren skulle dras in, med stöd av tingsrättens skrivning att läkarna styckat da Costas kropp. Ansökan bifölls den 23 maj 1989, men de bägge juristerna i nämnden var skiljaktiga.

Frågan har prövats två gånger i kammarrätten. Första gången, den 6 oktober 1989, upphävde kammarrätten (två av fyra ledamöter) HSAN:s beslut. Högsta förvaltningsdomstolen ålade därefter kammarrätten att ompröva ärendet i hela dess vidd, inkluderat bevisprövningen. Domstolen fann att det inte fanns skäl att ställa lägre krav än som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen (se RÅ 1990 ref. 64). Kammarrätten höll muntlig förhandling i målet varvid såväl läkarna som ett flertal vittnen och sakkunniga hördes.

Den 31 maj 1991 beslutade kammarrätten att återkallelsen av läkarnas legitimationer skulle bestå. Kammarrätten fann att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de bägge läkarna styckat kroppen. När det långt senare framkom att "allmänläkarens" personnummer blivit felaktigt återgivet i kammarrättsdomen, fann kammarrätten inte skäl att rätta felaktigheten i den nära 35 år gamla domen, med hänvisning till "skrivfelets ringa betydelse och den långa tid som gått sedan domen meddelades".

Vid flera resningsansökningar till Högsta förvaltningsdomstolen har läkarna inte vunnit framgång. Ansökningarna har avslagits flera gånger 2001-2014.

Europakommissionen har år 1992 konstaterat att kammarrätten gjort en oberoende prövning: "As regards the Administrative Court of Appeal's [dvs. Kammarrätten I Stockholm] withdrawal of the licence to practise as a doctor the Commission notes that this decision was not based upon any assumption that the applicant had committed a criminal offence or otherwise on the reasoning or findings of the District Court [dvs. Stockholms tingsrätt]. Instead it was based on a thorough and independent evaluation of the correctness of the facts held against the applicant in order to ensure that the standards for professional conduct had been complied with." Något brott mot oskuldspresumtionen rörde det sig alltså inte om, menade kommissionen. Europadomstolen har hänvisat till kommissionens beslut och avvisat senare klagomål från läkarna.

Talan mot staten om skadestånd

Justitiekanslern Göran Lambertz satte punkt för läkarnas första resningsärende och motsatte sig läkarnas anspråk i den skadeståndsprocess som inleddes 2007.

"Själv stod jag som en åsna mellan två hötappar. Ibland var jag övertygad om att läkarna var oskyldiga, ibland om motsatsen. För det mesta visste jag inte vad jag skulle tro, och så är det än i dag."

—Göran Lambertz i sin blogg 2015-12-13.

De två läkarna har genom resningsansökningar försökt att återfå sina legitimationer. Under flera år var professor emeritus i civilrätt Anders Agell ombud för läkarna.

Genom Agell framställde läkarna även anspråk på skadestånd mot staten. Staten (genom Justitiekanslern) invände att dessa skadeståndsanspråk varit preskriberade då alltför lång tid förflutit mellan de påstått skadegörande handlingarna och att läkarna gjorde gällande sina anspråk.

År 2007 väckte läkarna talan mot staten i Attunda tingsrätt. De krävde 40 miljoner kronor i skadestånd. Tingsrätten beslutade, genom rådmannen Nils Hedström, i en mellandom i april 2008, att någon preskription inte hade inträtt. Hedström undgick inte kritik för sitt beslut att ogilla statens preskriptionsinvändning.

Läkarnas käromål ogillades av tingsrätten genom dom den 18 februari 2010. Fel eller försummelser från statens sida förelåg enligt tingsrätten på 27 (av påstådda 139) punkter, men det saknades tillräckligt orsakssamband mellan felen och någon skada läkarna lidit, menade tingsrätten. Svea hovrätt beviljade inte prövningstillstånd, och Högsta domstolen, som (till skillnad från tingsrätten) fann att de flesta anspråk var preskriberade och resten grundlösa, beviljade i juli 2012 inte prövningstillstånd i hovrätten. Tingsrättens dom stod därför fast.

Ansökningar om nåd

En organisation sökte nåd för läkarna hos regeringen. Läkarna yttrade sig i ärendet och ansåg att de inte kan be om nåd för något de inte gjort. De begärde att myndigheternas avgöranden, genom vilka de fråntagits sina läkarlegitimationer, prövas av en kommission eller parlamentarisk granskning. Regeringen fann i ett beslut den 11 oktober 2012, undertecknat av Göran Hägglund att "återkallelse av läkarlegitimation är en sådan administrativ skyddsåtgärd som inte omfattas av nådeinstitutet" och att ansökan därför inte skulle prövas. Regeringen ansåg även att det "inte har framkommit skäl för att vidta några åtgärder med anledning av" läkarnas begäran om att regeringen skulle tillsätta en kommission eller parlamentarisk granskning. Efter att en annan organisation ansökt om nåd för läkarna rörande läkarlegitimationerna, fann regeringen, i ett beslut den 14 mars 2019 undertecknat av Mikael Damberg, att ansökan, på samma skäl som tidigare, inte skulle tas upp till prövning.

Ansökan om ersättning ex gratia

I april 2026 angav de två utpekade läkarna att de med stöd av utredningar gjorda under hösten 2025 av advokaterna Thomas Olsson och Filip Rydin avser att inom kort avsåg att skicka in en ansökan om ersättning ex gratia. Utan läkarnas inblandning ingav i slutet av april 2026 Föreningen för utgivande av samhällsmagasinet Avsnitt en ansökan om ersättning till läkarna om 1,5 miljon kronor vardera. Expressen rapporterade även att Lena Andersson i en skrivelse till justitieminister Gunnar Strömmer år 2025, apropå frågan om ekonomisk upprättelse till läkarna, ifrågasatt den dokumentär från 2024 (Dokument inifrån: Det svenska styckmordet) som gett upphov till en omsvängning i opinionen rörande fallet. "Det verkar inte otänkbart att sanningen i frågan befinner sig någon annanstans än där opinionen befinner sig" skrev Andersson. Journalisten Dan Josefsson, som gjort dokumentären, framförde: "Det handlar inte om att människor springer åt samma håll, utan om att fakta förändrat bilden." Den 11 maj 2026 gav läkarna genom sina ombud in en egen ansökan. De önskar fem miljoner kronor eller annat belopp regeringen anser skäligt.

Debatt

Jovan Rajs obducerade da Costa 1984. Han var samtidigt handledare åt sin sedermera mordåtalade rättsläkarkollega. Han blev ett av huvudvittnena i rättegångarna och aktiv i den offentliga debatten kring fallet.

Fallet har stått i fokus för flera debatter om feminism och rättvisa i Sverige och om rättssäkerheten i Sverige. Det har diskuterats vilken trovärdighet man ska sätta till missbrukares uppgifter, hur trovärdigt ett litet barns uppgifter är och vilken roll expertvittnen ska spela i domstolarna.

Journalisten Hanna Olsson som bevakade fallet för Dagens Nyheter engagerade sig tidigt i debatten och hävdar också att de två åtalade är skyldiga. Olsson avslöjade att förhörsprotokollen innehöll bevis för att obducenten hade ett exceptionellt intresse för prostitution och våld. På frågan om varför detta material uteslöts svarade chefsåklagare Anders Helin att han "inte ville smutskasta männen" och att han inte kallade prostituerade som vittnen därför att han "inte ville ha några fladdriga vittnen i rätten." Å andra sidan anser journalisten Per Lindeberg att de två är oskyldiga och hävdar dessutom att de har utsatts för ett av Sveriges största justitiemord i modern tid. Lindeberg menar att rättegången blev politiserad och att det finns flera svagheter i åtalet: vid vittneskonfrontationerna tubbades vittnen att peka ut de åtalade, brottsutredningen var inte förutsättningslös, och försvarsadvokaterna skötte inte sin uppgift. Jovan Rajs, professor emeritus i rättsmedicin och obducentens mentor, hävdar i sin delvis självbiografiska bok att obducenten mycket väl kan vara skyldig till såväl mordet som styckningen av kvinnan. Rajs anser även att rättsrötan i samband med styckmordsutredningen var uppenbar.^{[källa behövs]}

I en serie reportage 2002 i Uppdrag granskning på Sveriges television granskade Lars Borgnäs obducentens förehavanden i samband med att hans första fru hittades hängd i en snara runt sänggaveln på trettondagen 1982. Borgnäs sökte leda i bevis, bland annat med hjälp av den tyske rättsläkaren Bernd Brinkmann, att obducenten skulle ha mördat sin fru och kamouflerat brottet till att se ut som självmord. Borgnäs menar även i sin bok Sanningen är en sällsynt gäst (2003) att frågetecknen kring fruns självmord är många och att obducentens beteende i samband med utredningen var märkligt (han anges ha uppträtt likgiltigt inför fruns död). Polisen har utrett detta vid fyra tillfällen, bland annat i samband med Borgnäs reportage, och inte kunnat komma fram till något annat än att det rört sig om ett självmord. I boken Döden är en man hävdar Per Lindeberg att ytterdörren var reglad från insidan när obducenten och hans väninna kom till lägenheten och hittade kroppen. De kunde då endast med stora besvär komma in i lägenheten, och Lindeberg anser det därmed vara bevisat att han inte kunnat utföra något brott inne i lägenheten.

I november 2024 visade SVT1 en dokumentär med titeln "Dokument Inifrån: Det svenska styckmordet". "Obducenten" intervjuades fyra gånger av SVT-journalisten Dan Josefsson och berättade att han har levt som enstöring sedan 1985, inte har haft ett vanligt jobb under denna tid och har en allvarlig hörselnedsättning efter ett självmordsförsök.

Andra misstänkta

Förutom läkarna har flera personer utretts genom åren. I utredningar från 1999 och framåt har polisens fokus riktats mot till exempel Solna-mannen, som kände Catrine da Costa och var anhållen 1999 skäligen misstänkt för mord, men sedan släpptes. Polisen har fått kritik från de egna leden för att de inte DNA-testade en person som tidigare dömts för styckmord. Läkarnas ombud försökte förmå åklagaren att DNA-testa en person som fanns i da Costas adressbok men det var ej möjligt att genomföra då lagen inte tillåter att vårdsekretessen bryts annat än om någon är misstänkt för brott som kan leda till minst ett års fängelse.^{[källa behövs]} Biologiska prov som lämnats av en individ i ett syfte inom vård och medicinsk forskning får inte användas för andra syften.^{[källa behövs]} Det krävs också att en rättsprocess ska följa på en kriminalteknisk undersökning. Den person, som läkarnas ombud önskade få sparade prover i vårdens arkiv framtagna och DNA-testade, avled under 1980-talet och någon rättslig prövning skulle inte kunna följa. Ett tips rörde en sexualförbrytare som polisen valde att inte DNA-testa.^{[källa behövs]}

Framsteg i kriminalteknik och nya analysmetoder har gjort att analyser av teknisk bevisning kan göras idag som inte var möjliga då fynden gjordes. Med ny DNA-teknik har man nu fastställt att hårstrån som hittades på en handduk som återfanns intill Catrines kropp inte kommer från vare sig allmänläkaren eller obducenten. De fingeravtryck som påträffades på plastpåsarna som likdelarna låg i var alldeles för otydliga för att någon skulle kunna fastslås eller uteslutas som fingeravtryckslämnare.

Dokumentärer (i urval)

• 2005 – Styckmordet, SVT2, 2005-05-14 (dramadokumentär)
• 2006 – "Catrine da Costa", P3 Dokumentär, Sveriges Radio P3, 2006-01-29: sjätte avsnittet (första avsnittet i säsong 2)
• 2011 – Veckans brott, SVT1, 2011-03-22: säsong 2 avsnitt 9 (hela avsnittet ägnades åt fallet)
• 2017 – GW:s mord, TV4, 2017-04-25: säsong 1 avsnitt 2
• 2022 – Fallet Catrine da Costa, Spår, dokumentärpodd i sex delar av Anton Berg och Martin Johnson
• 2024 – Det svenska styckmordet, SVT, dokumentärserie i fyra delar av Dan Josefsson och Johannes Hallbom
• 2026 – Det svenska styckmordet - Vad hände sedan, SVT, dokumentär som kan ses som ett femte avsnitt av Det svenska styckmordet

da Costa-fallet inom konst och populärkultur

da Costa-fallet har varit en inspirationskälla till flera konstnärliga och populärkulturella verk från 1980-talet och framåt, inte minst till följd av Hanna Olssons debattbok Catrine och rättvisan (1990). På scen satte Lars Rudolfsson upp Strindbergsdramat Ett drömspel på Orionteatern 1990, i en bearbetning med tydliga kopplingar till da Costa-fallet, inspirerad av Olssons bok och med godkännande från Catrine da Costas anhöriga.

Referenser

Webbkällor

• ”Hästdödaren - intressant i flera utredningar”. crimenews.se. Arkiverad från originalet den 2 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120202002146/http://www.crimenews.se/svensk-kriminalhistoria/203916-haestdoedaren.html. 

Vidare läsning

• Agell, Anders, Anatomin av en häxprocess: om styckmordsfallet och Regeringsrättens beslut den 1 juli 2004. Stockholm: Jure 2004. ISBN 91-975455-0-3.
• Borgnäs, Lars, Sanningen är en sällsynt gäst: sökandet efter Catrine da Costas mördare. Stockholm: Norstedt 2003. ISBN 91-1-301176-6.
• Holgerson, Astrid & Hellbom, Birgit, Fact or Fiction as Evidence in Court. Stockholm: AWI, 1998. ISBN 91-22-01777-1.
• Lindeberg, Per, Döden är en man – historien om Obducenten och Allmänläkaren. Stockholm: Fischer & Co 1999. ISBN 91-7054-888-9.
• Lindeberg, Per, Döden är en man – Styckmordet, myterna, efterspelet. Stockholm: Fischer & Co 2008. ISBN 91-85183-29-6.
• Olsson, Hanna, Catrine och rättvisan. Stockholm: Carlsson 1990. ISBN 91-7798-351-3.
• Rajs, Jovan & Hjertén, Kristina, Ombud för de tystade. Stockholm: Norstedt 2001. ISBN 91-1-300909-5.
• Scharnberg, Max (1996): Textual Analysis: A Scientific Approach for Assessing Cases of Sexual Abuse. I-II. Uppsala: Uppsala Studies in Education no. 64-65. ISBN 91-554-3679-X.
• Styrlin, Lena och Nyberg, Eva, Styckmordsmålet (examensuppsats i processrätt vid Juridicum, Stockholms universitet), höstterminen 1999.

Externa länkar

• Dokument inifrån: Det svenska styckmordet - dokumentär i 5 delar från 2024.